Konstant omvandling

Jag är hemmahemma nu, på stolen framför eller bakom bordet beroende på vilket håll man ser det ifrån, fingrarna luktar nyskuren lök av den enkla anledning att jag nyss skar lök och glömde tvätta av händerna efteråt, ögonen läser bloggar som hjärnan hatar (varför: skriver du om dig själv i tredje person? det är förbannat skitjobbigt, sluta med det, jag skriver jag för att jag är jag för mig, jag är inte Anna, jag, du, skriv jag och se hur många som samlas på en sida, jagjagjagjag och acceptera din egen självcentrering istället för att, egoistiskt nog, distansera dig själv ifrån den, din jävla jubelidiot.)

Bilder från Berlin och Way Out West dyker upp inom en snar framtid, jagjagjag måste bara väcka Dennis. Och äta fisksoppa och inse hur mycket, det vill säga lite, jag har förändrats (för den jag är nu är egentligen den jag alltid har varit, ni som förstår är de enda som behöver förstå, er andra kan jag leva utan, medfödd INSIKT) och sedan leva en stund.