Nedanstående kan tyckas sakna direkt poäng, men det är ett försök till förklaring

Nu för tiden, eller kanske sedan tidernas begynnelse, sover jag mellan nio och nio. Eller tio och tio. Tolv timmar, en halv dag i ett svep. Och ibland sover jag mellan tolv och fem. Eller kanske tre och tio. Det vill säga, det finns ingen struktur alls. Inget mönster, ingen tillämpningsbar ekvation. Det känns odisciplinerat. Väldigt, väldigt. Vilket i och för sig är precis vad det är. Ostrukturerat och odisciplinerat. Och det ger mig klosterrelaterade komplex. För tänk på alla duktiga små nunnor och munkar som bara liksom alltid gör som de ska. Som de tänkt göra. Agerar korrekt och existerar i renthet, alltid så behärskat. Så föreställer jag mig i alla fall deras leverne, om det är en drömmares illusion, låt mig hållas.

Tänk på mannen i Kill Bill, han med långt silvrigt hår och skägg, han som känner till det dödande slaget som ingen annan känner till. Han som sitter på hemligheten om kampsporternas kampsport, själva essensen. Inte skulle han acceptera sin egen avsaknad av kontroll. Han skulle spotta i handflatan, sätta upp håret i en stadig knut och ta tag i saker och ting. Möjligen minus spottet, det är han för elegant för. Men han skulle reda ut saker och styra rätt mot målet.

Grejen är den. Jag kan inte riktigt hålla koll på mig själv. Jag tillåter därför galenskap och dylikt att växa på trädet som är jag. Jag är en observatör gåendes på den krokiga vägen, en drömmare som flyter omkring i någon annans värld av vissnande löv och kalkade fasader. Alldeles ut och in och bak och fram.

Egocentrerad, uppenbarligen. Men för stunden kan det inte hjälpas. Och för att avsluta det osammanhängande med en fråga; förstår någon symboliken i att tatuera in en sjöjungfru på min handled?