När jag gör saker jag tycker om, som ingen har tvingat på mig, då är jag ruskigt produktiv. För någon timma sedan satt jag i fåtöjlen framför televisionsapparaten, italienska Flair låg uppslagen på armstödet, VV och Hotel tittade upp på mig från sidorna och på tio minuter eller mindre hade jag skapat tre texter, tänkbar låtlyrik, som jag faktiskt var, är, nöjd med. Som är jävligt bra. Om jag får säga det själv.
Detta gör jag utan problem. Skriver skriver skriver, ser enligt andras utsagor ut som en dåre med ögon stora som tefat, något smått skrämmande, frenetiskt, maniskt, nästan oroande, i blicken. Det är i dessa lägen jag mår som bäst. Då är allt så himla himla fint. Om inspirationen kommer, då går det undan, katten inom mig stryker sig mot revbenen och spinner. Istället för att fräsa och resa ragg, istället för att avreagera sig genom att reta lungorna med sina klor.
Om jag bara kunde applicera den där egenskapen att producera snabbt som fan på beställningsgrejer, på skolgrejer, på vad som helst där det faktiskt är garanterat att ge mig något utöver några sekunders självklarhet. Men det går inte. Det tar emot så otroligt mycket. Hela jag stretar halvt medvetet, halvt omedvetet, emot för allt vad tygen håller. Vilket på sitt eget lilla skruvade sätt är ganska fascinerande. Är det någon typ av förtäckt självdestruktivitet? Eller vad är grejen? Någon som vet? För jag tror inte precis jag är ensam om att uppleva det här. Man är aldrig ensam, det man tänker har troligen tusentals människor tänkt förut, man är aldrig särskilt unik, aldrig speciellt nyskapande, hur mycket man än vill intala sig det där man sitter inlindad i sin pretentiösa filt av självömkan.
Nej, vad fan. Jag får lära mig spela gitarr, ta några sånglektioner, skaffa en sjuk rytmkänsla, komma över scenskräcken och köra järnet. För just nu verkar allt utom det spontana skrivandet gå åt helvete.
söndag 9 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
låter som prestationsångest. du har antagligen höga krav på dig själv. när du ska sätta dig ner och göra saker du måste göra så är din krav på dig själv så höga att det blir jobbigt att ens börja. istället kickar alla flyktbeteenden in. du ägnar dig åt andra "viktiga" saker för att slippa göra det där du måste. istället för att bara göra så börjar du självkritisk granska det du gör och om det inte är "perfekt" så är det kasst (det finns inget mellanläge). jag vet inte riktigt hur man kommer ur det här (jag har själv samma problem). ett tips kan nog vara att läsa om prestationsångest och hur man lär sig att tänka på ett annat stt.
miss a: jag tror du har helt rätt. får fundera mer på det där. hur jag ska kunna häva mig själv ur det. för det är ju inte hållbart i längden. och jag vet ju att jag kan prestera så jävla bra bara jag försöker. hmm. prestationsångest var det ja. ja. herregud.
Skicka en kommentar