Jag var, som synes, inte så jättepigg.
Ordning är inte riktigt min grej, tio minuter efter att jag gick in i lägenhetens gästrum såg det ut som om jag hade sällskapat med en tornado.
Halv tolv började mannen ösa. Det var himla, himla fint. Fin man. Fint band. Jättefint, till och med. Helt enkelt. Och östgötapojken sa att vi inte ska ta någon skit för vår dialekt, östgötska är fint. Jättefint, till och med. Och så är det ju. Östgötska är charmigt, jag är trött, tornadon bakom mig är ständigt närvarande och Markus Krunegård är en vampyr.
1 kommentar:
sv: eller hur. :)
Skicka en kommentar