The streets of Wilde and his lobster

Jag är orimligt fascinerad av gatukonst, det ska ni veta. Eller, gatukonst kanske är fel uttryck. Men liksom detaljer som hittas i gathörn, kollage på elskåp, målningar på väggar som är mer än taffliga tägz och korkade budskap av typen Din Mamma. Gatukonst. Det gör mig varm i själen på ett än mer långvarigt vis än koppar med rykande het kaneltoppad mjölk. (Jag såg en fransk film en gång, den var vacker och de drack rykande het kaneltoppad mjölk när de behövde tröst, jag kunde inte låta bli att ta avtryck.)

Bilderna nedan är från Oxford. Jag vet inte hurvida andra kan se det jag såg i dem, känslan av att vara där och då är kanske svår, omöjlig, att snappa upp som utomstående. Kanske inte.

So over

Okej
Så här var det
Blommig klädsel och spritlukt på tåget
Kom till skolan, mötte folket och bestämde med Barnet att
Vi skulle minsann hutta lite i aulan
Det var rosa och stinkande
(smakade som hostmedicin gånger tusen med upphöjt med socker)
Blommig klädsel och tåglukt i aulan
Clara sjöng och alla var duktiga
Och KLAPPKLAPP vi blev stolta som den lilla tüppen

Läsåret är över, friheten är inte total men närvarande och ikväll vill jag dansa tröttheten ur benen. Sandaler i gräset ska hoppa i takt till A Cause De Garcons. Vi ska alla hylla Bacchus och vara vänner med en bil. Världen ska vara färgsatt av Botticelli och laxen ska smaka av kinesisk soja.

You love me, you just don't know it yet

Vid den här tiden nästa vecka sitter jag på ett plan till London. Troligen läser jag en bok eller ett magasin med glänsande omslag köpt i en tidningsbutik på flygplatsen, varför det helt plötsligt känns berättigat att ohämmat hamstra Vogue, Dazed and Confused, I-d, MOJO, Velour och dess likar så fort man ska sätta foten i ett plan är fortfarande ett mysterium, kanske är det någon underliggande tanke om att bygga räddningsplan av tidningspapper om det andra skulle falla från himlen. Troligen har jag musik i öronen, och troligen är jag fruktansvärt nervös utan att låtsas om det, troligen har iklätt mig lugna kläder för att täcka det nervösa flaxandet av fjärilsvingar i magen (ni vet, om tröjan är för tajt kanske konturerna av de fladdrande vingarna syns, eller så ser magen ut lite som när Harry Potter precis har druckit polyjuice potion i Hemligheternas Kammare, alldeles bubblig och dan), troligen stirrar jag kallt (visst) på British Airways flygpersonal och säger No, thank you mer uttalat så Nao, tänk ju (ringrosten skrämmer mig). Troligen har jag med mackor som en snäll förälder har gjort mitt i natten och troligen kan jag inte få ner en bit.

Jag ska vara borta i Oxford i tre veckor själv. På egen hand. Det ska bli fantastiskt kul och otroligt spännande, men jag har liksom inte riktigt insett det förrän nu.