Hela dagen regnade det, september tvåtusensju med blöta sulor och Tranan som låg där den skulle. Det regnade och regnade, men när Håkan Hellström gick upp på scenen stängdes vattnet av. För en stund var symboliken och tron på magi överväldigande, det var så där filmvackert och varade i några sekunder.
Sen kom ett stor gäng dyngraka fjortonåringar och hoppade på mina tår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar