Vad händer mannen?

Det är faktiskt ganska mentalt tillfredställande att syssla med lite kroppsarbete. Hur har jag kommit fram till denna fantastiska och helt revolutionerande insikt? Jo, det är så att jag har fått i uppgift att tvätta stallets boxar. För hand. Gnida, gnida, gno, gno, gno. GNO och GNO och GNO och GNO. Och ta i. Att ta i, det behövs. För visst, det finns en manick för högtryckstvätt. Visst. Men den kraken har efter många års tjänst (typ ett, jävla crappigaskitpissdödödömaskinjävelshelvete) tappat all sin mojo och kör nu på lågtryck. Eller inget tryck alls. Det varierar mellan dessa lägen. Bra att veta. Hur som helst. Dagen går och jag skrubbar och gnor och sjunger med Markus Krunegård att ibland gör man rätt och ibland gör man fel och stänker målartvätt över kläderna så det blir fina blekningar lite här och där (väldigt fashion). Så håller jag på. I timmar och åter timmar. Och vad som händer är ju (såklart) att då tankarna inte behövs på annan ort kan de lösa trådar som bara ligger och bidar sin tid i knoppen min lyftas upp för inspektion. Resoneras kring. För att sedan sorteras och arkiveras. Och den gamla skiten som bara bildar farthinder kan röjas undan. Och allt blir lite lite bättre. Faktiskt. Och de nya idéerna börjar ta braka fram. Ja, de brakar. Säger PANG HÄR ÄR JAAAAG TA MIG TA MIG TA MIG för diskretion har aldrig varit deras starka sida.

Det känns så befriande. Berikande, rent av. Skrubba boxar. Terapi som jag får betalt för. Eh. SCORE!