Det är du och jag och gurkorna

För några dagar sedan var det Janice Dickinson som gällde. Som fick gästspela i mina drömmar. Och inatt var det kändisdags igen! Trumvirvel, för nu hade turen kommit till Jamie Hince från The Kills. Lite creddigare än Janice kanske. Lite. Och så här var det...

Drömmen gick i stort sett ut på att jag satt och hängde i någon slags stol i något slags B&B någonstans i England, en miljö som tagen ur ett avsnitt av Morden I Midsomer eller dylik mysmordsserie. Interiören såg ut precis sådär som man tror att insidan av ett brittiskt stencottage ska göra, men av någon anledning aldrig gör det (vad faaan). Lite vimsigt, lite ruffsigt, väldigt charmigt. Mitt i allt satt jag, 100 procent helylle. Tror jag läste Oscar Wilde, tror brasan var tänd, tror till och med att jag drack varm choklad med grillpinnegodis i. Väldigt präktigt.

Och så kom alltså Jamie Hince och slog sig ner i fåtöljen (observera stavningsrevanschen) snett bredvid. Jag klamrade mig fast vid chokladkoppen och tänkte: BLOODY HELL!/WICKED!/ALISON! men sa... Ärligt talat kommer jag inte ihåg exakt vad jag sa, men hela situationen slutade med att vi hade en lång och ingående diskussion om inlagd gurka. Pickles. Inlagd. Gurka. INLAGD GURKA. Jag beskrev ättiksgurkan vi ibland fixar här hemma. Han berättade glatt om hur mycket han uppskattade några goda små gurkins till kvällsmaten.

Eh. Alltså, jag träffade någon vars musik jag kan lyssna på till fördärvet, och samtalet kommer direkt in på inlagd gurka? Eh? Eh? Hjärnan? Hallå? Eh? VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED? Herregud. Inlagd gurka. När ibland undrar man blir en konstant.