(Frågan alla ställer sig; var är ansiktet?)
Nyss hemkommen från gårdagens bravader. Det blev, milt uttryckt, en mycket underlig kväll. Förfest i en repa som det behövdes en scouts lokalsinne för att ta sig till, flytande glädje och fula fotografier. Musikanläggningen var mobil, vilket såklart var ganska tragiskt, timmar av repahäng till en rosa tingest knastrande toner känns inte helt okej. Misslyckade försök till utgång, när till och med Sveriges mest våldsbelastade festgata ligger livlös är det bara att inse att man rent rumpskakandemässigt är ute och cyklar. För herregud, när vi entrade random ställe
var vi festen. Och då menar jag inte som i att vi kom, vi såg, vi segrade. Det var bara inga andra där. Vilket resulterade i en hel del brölande om att
förihelvetelinköpingdetärstudiedagimorgonkomigendåförfaaan. Folk i den här stan är så jäkla tråkiga. Ja, utom vi då. Vi är ju bevisligen skitkul. Överallt och hela tiden.
(Och världen snurrar fortfarande. Hehe. Hehehehhe. HEEEEEEEEEEEEEEHHHHHHHHHHHHHH. Nejdå. Och nu vill jag lära mig spela gitarr innan jag dör, herregud. Och när jag ändå är igång så vill jag ännu en gång prisa gudarnas gåva till mänskligheten, Baristas sojalatte. Ja. Den får mig att spinna. Gitarrer får mig att spinna. Vill. Kunna. Spela. Lika. Bra. Som. Jag. Dricker. Sojalatte. Tack.)
Godmorgon och godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar