The streets of Wilde and his lobster

Jag är orimligt fascinerad av gatukonst, det ska ni veta. Eller, gatukonst kanske är fel uttryck. Men liksom detaljer som hittas i gathörn, kollage på elskåp, målningar på väggar som är mer än taffliga tägz och korkade budskap av typen Din Mamma. Gatukonst. Det gör mig varm i själen på ett än mer långvarigt vis än koppar med rykande het kaneltoppad mjölk. (Jag såg en fransk film en gång, den var vacker och de drack rykande het kaneltoppad mjölk när de behövde tröst, jag kunde inte låta bli att ta avtryck.)

Bilderna nedan är från Oxford. Jag vet inte hurvida andra kan se det jag såg i dem, känslan av att vara där och då är kanske svår, omöjlig, att snappa upp som utomstående. Kanske inte.