Lina. Fina, fina, fina Lina. Vi träffades i en sandlåda i Vetlanda vid två års ålder och har hållit relationen levande, blomstrande, i gasen sedan dess. Sexton år, vi har varit vänner i sexton år. Av arton. Det är inte så jäkla illa, gott folk. Fina Lina. Som jag inte träffat sedan i somras. Nej, påskas! Herregud. Jag saknar dig. Så nu får du ta tag i bilskapet och pallra dig upp hit. PÅ MOMANGEN, hör du det!
Jag har ju så mycket att berätta.
Jag har ju så mycket att berätta.
Och jag vill veta allt.
(Förlåt om det blev lite väl internt nu, men mina riktigt riktiga vänner är en av de saker jag värderar högst på jorden och det är ju allmänt känt att känslor blir starkare på kvällen och då kan man lätt bli lite sentimental när saknad och sådant blir alldeles för påtagligt.)
Och se bara vilka tjusiga äggmålningar vi tillverkade i påskas! Va! Fabulöst. Lina skrev ner noter och text till Gullefjun på ett ägg, jag ritade Munchs Skriet på ett annat. Va! Fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar